Tänkte att jag skall berätta lite om mitt liv och hur jag har det. Just nu är livet inte en dans på rosor men det skall väl ordna sig till slut.

Har levt mitt liv med en man som jag egentligen ínte vet om jag älskat. Vårat liv tillsammans började att vi arbetade ihop på en seglarskola när jag va 18 år. Vi va jätte goa kompisar, hade samma intresse, segling. Hade väl ett gott öga till honom för ja kunde prata om allt med honom. Vi va tillsammans i ett gott ungdomsgäng som vi hade roligt tillsammans med.

Efter några år så blev vi ett par, visste väl allt om honom då och han visste allt om mig.

Segling och skidåkning va vårat stora intresse, han läste på universitet och pluggade i många år, vi flyttade ihop och ja livet bestod i plugg från hans sida och mycket festande för oss båda. Jag jobbade och försörjde oss.

Vi förlovade oss men hade aldrig det där stormande kärleksrelationen någon gång. Gifte oss och fick två barn och senare en hund.

Det jag har saknat mycket är kärlek, i våran relation. I början kramades vi ibland, men ville väl egentligen ha mer, saknade det jätte mycket med närhet, jag pratade med honom om det men fick ingen respons. Det är alltid jag som har gett men får inget tillbaka. Ville hålla i handen när vi va ute och gick men det gjorde vi mycket sällan, nästan aldrig.

I våran familj har vi haft mycket glädje, har försökt att ge mina barn mycket kärlek och värme. Hoppas dom känner så oxå. Men det jag saknat det är värmen och ömheten från mannen i huset.   

Efter 10 år av vårat äktenskap så hade vi ingen direkt ömhet kvar, han började att visa en bestämmande sida eller oxå så upptäckte ja den då. Tänkte väl redan då att ja skulle lämna, men för barnens skull stannade ja kvar. Nu, efter tio år till så är ja på väg att lämna, det är det tuffaste ja varit med om, sårar alla i min närhet just nu och står nästan alldeles själv, har stöd av några goa kompisar, min syster och Pappa.

Fortsätter att berätta någon annan dag om mer om mitt liv.

Många Kramar till er där ute och sköt om er!!!