Det va ett tag sen jag skrev häri men jag måste skriva av mig! Mycket har hänt och det är både lyckliga saker och väldigt tunga!

Jag ligger i en process men min man och mina barn. Jag är jätteledsen, jag vill lämna honom, jag är inte lycklig med honom. Han hotar, vill alltid att jag ska göra som han vill, vi går på familjeterapi, inget resultat. Jag vågar inte prata, han säger att allt är mitt fel att det har gått snett, han ger mig ínte plats i hans liv. Han säger att han vill ha en chans till men jag vill inte, han ska göra allt för mig om jag bara kommer tillbaka, han pratar med barnen o manipulerar dom. Jag vet inte va jag skall ta vägen. Dom vill inte komma till mig, dom vet inte hur ledsen jag är................ Jag Älskar dom med hela mitt hjärta men dom älskar inte mig just nu. Dom tar deras Pappas parti, dom gör allt som han säger, det har dom alltid gjort. När jag bodde hemma o pratade med dom kom han alltid och la sig i och tog över så jag inte kunde prata färdigt, utan dom lyssnade mer på sin Pappa. Det är väl mitt fel oxå att jag inte gapade och skrek att jag ville prata med dom själv men han övertalar alla, jag är så frustrerad, ibland tänker jag att det är lika bra att lämna detta jordelivet så alla får lugn och ro. Tungt men så känns det ibland.

Går hos en psykolog och hon hjälper mig jättemycket, hon ger mig styrka att gå vidare, hade inte klarat mig utan henne.

Min fd går och pratar med alla våra vänner, han manipulerar alla. Våra gemensamma vänner tycker att vi som va ett sånt perfekt par, men jag gick och log ett falskt leende hela tiden, för barnens skull.

En vän till mig frågade mig om jag verkligen har tänkt igenom detta, vill jag verkligen detta, jag har så dåligt självförtroende, det är så långt ner i botten, hela kroppen är upp och ner.

Hjälp va ska jag göra???????????????????? Känner mig som en värdelös människa just nu. Har alltid ställt upp på barnen och min fd, har klonat mig själv åt alla håll. Jag har aldrig fått något tillbaka. Mn fd har aldrig visat mig några känslor, han har aldrig uppskattat mig, han har aldrig kommit fram och kramat mig och sagt att han Älskar mig!!! Jag har alltid gjort det men aldrig sagt att jag älskar honom. Är trött på att bara ge men aldrig få något tillbaka.Han är ju man säger han............ vad vill det säga. Jag är ju kvinna och är som jag är, han säger att jag pratar kvinnligt, kan inte hjälpa det öfr jag är ju faktiskt kvinna, hur jag än gör så kan jag inte ändra på det.

Återkommer igen imorgon och berättar mer, är bara ledsen, frustrerad och trött på livet just nu, men jag kommer kanske tillbaka till livet igen.

Sköt om er alla nu, och ta vara på varandra, ge varandra kärlek om ni är i ett förhållande, bägge två, glöm inte det.

Kram

Tänkte att jag skall berätta lite om mitt liv och hur jag har det. Just nu är livet inte en dans på rosor men det skall väl ordna sig till slut.

Har levt mitt liv med en man som jag egentligen ínte vet om jag älskat. Vårat liv tillsammans började att vi arbetade ihop på en seglarskola när jag va 18 år. Vi va jätte goa kompisar, hade samma intresse, segling. Hade väl ett gott öga till honom för ja kunde prata om allt med honom. Vi va tillsammans i ett gott ungdomsgäng som vi hade roligt tillsammans med.

Efter några år så blev vi ett par, visste väl allt om honom då och han visste allt om mig.

Segling och skidåkning va vårat stora intresse, han läste på universitet och pluggade i många år, vi flyttade ihop och ja livet bestod i plugg från hans sida och mycket festande för oss båda. Jag jobbade och försörjde oss.

Vi förlovade oss men hade aldrig det där stormande kärleksrelationen någon gång. Gifte oss och fick två barn och senare en hund.

Det jag har saknat mycket är kärlek, i våran relation. I början kramades vi ibland, men ville väl egentligen ha mer, saknade det jätte mycket med närhet, jag pratade med honom om det men fick ingen respons. Det är alltid jag som har gett men får inget tillbaka. Ville hålla i handen när vi va ute och gick men det gjorde vi mycket sällan, nästan aldrig.

I våran familj har vi haft mycket glädje, har försökt att ge mina barn mycket kärlek och värme. Hoppas dom känner så oxå. Men det jag saknat det är värmen och ömheten från mannen i huset.   

Efter 10 år av vårat äktenskap så hade vi ingen direkt ömhet kvar, han började att visa en bestämmande sida eller oxå så upptäckte ja den då. Tänkte väl redan då att ja skulle lämna, men för barnens skull stannade ja kvar. Nu, efter tio år till så är ja på väg att lämna, det är det tuffaste ja varit med om, sårar alla i min närhet just nu och står nästan alldeles själv, har stöd av några goa kompisar, min syster och Pappa.

Fortsätter att berätta någon annan dag om mer om mitt liv.

Många Kramar till er där ute och sköt om er!!!